23 Nov Skrivarens vedermödor
Jag gick min första kurs i kalligrafi för många år sen på Folkuniversitetet. Jag minns så väl att vår handledare pratade om hur viktigt det var att ta pauser för att man skulle undvika att få ont. “När jag träffar andra kalligrafer så pratar vi alltid om var vi har ont…” sade hon. När man kommit igång med skrivandet är det lätt att man blir sittande i timmar. Det är ju så roligt! Och eftersom det kräver en hel del förberedelser och testande varje gång man ska skriva något så är det ingenting man sätter sig med när man bara har en kvart över. Man vet att det krävs åtminstone ett par timmar för att man ska hinna komma igång och att det ska kännas meningsfullt. Då är det också lätt att man blir helt uppslukad, glömmer tiden och struntar i att ta en paus. Man koncentrerar sig och det ger spänningar som gör att man får ont. Ibland när jag suttit länge vid ritbordet eller vid datorn så har jag t.o.m. ont inne i kroppen – ett resultat av att sitta lite lätt framåtlutad vilket man naturligtvis inte ska göra. Jätteviktigt att man då och då tar en paus, sträcker på sig och gör rörelser. Jag har numera ett ritbord med vinklad skiva vilket underlättar dels att hålla en bra kroppshållning och armens rörelse.
Det gör ögonen skumma, kröker ryggen, pressar ihop revben och buk, vållar smärtor i njurarna och kommer hela kroppen att värka.
Man kan få en liten liten aning om hur skrivarmunkarna hade det under medeltiden. Det tog år av flitigt skrivande att bli en skicklig skrivarmunk. När yrkesskrivarkåren växte fram med sitt lärlingssystem, tog det 7 år för en lärling att lära sig skrivaryrket. Det var ett hårt arbete med långa arbetsdagar som bara avbröts av böner och helgdagar. Det krävdes också lång erfarenhet för att på rätt sätt kunna hantera de olika materielen; pergament, färg, bläck, förgyllningsmedel m.m. Det var mycket som inverkade på hur bläcket flöt i pennorna, hur pergamentet betedde sig och hur det slutgiltiga arbetet blev. Inte minst handlade det om att att blanda färger och bläck till rätt konsistens och att ha rätt luftfuktighet i arbetslokalen. Här och var i de gamla manuskripten kan man i marginalerna hitta små lustiga teckningar eller meddelanden från skrivarna själva där de klagar över sitt arbete eller att de tjänar för dåligt. En känd sådan notering finns i manuskriptet Silos Apocalypse. Det är munkarna Munnio och Dominico som ‘på dagens sjätte timme’ torsdagen den 18 april 1091 skriver i kolofonen:
“Om du inte kan skriva, lär du inte anse det vara ansträngande,
men vill du ha en detaljerad reogörelse för det, låt mig då tala om för dig att arbetet är tungt:
Det gör ögonen skumma, kröker ryggen, pressar ihop revben och buk,
vållar smärtor i njurarna och kommer hela kroppen att värka.
Vänd därför bladen varsamt, o läsare, och håll dina fingrar borta från bokstäverna,
ty liksom hagelbyn fördärvar markens gröda, så förstör den olämplige läsaren boken och skriften.
Liksom sjöfararen gläds åt den sista hamnen, så gläds skrivaren åt den sista raden.”
